Det magiska ljuset

© Eva Larsson Södergren, 2016

© Eva Larsson Södergren, 2016

som jag längtat efter hela veckan uteblev idag. Ute är snöblandat blaskväder.
Nå, jag fotade det som var kvar av tulpanerna en stund och nu är vasen tom.
Ha en fin lördag alla, snart är våren här.

Lördagsmorgnar är så mycket bättre

© Eva Larsson Södergren, 2016

© Eva Larsson Södergren, 2016

Att få vakna lite senare än vardagarna, klockan ringer inte fyra eller fem. Skönt.
Kaffe, hemma, i lugn och ro. Frukost, kanske en film eller några sidor i en bok.
Njutbart. Livskvalité. Andrum. Återhämtning.
Ta hand om varandra idag, ta hand om varandra varje dag.

Fotografi från Skrea Strand, Falkenberg, 2016

Det var när jag var i Beaune

© Eva Larsson Södergren, 2015

© Eva Larsson Södergren, 2015

November ger tillfälle till eftertanke, det får jag ändå ge månaden. Det är mörkt, disigt, det regnar och det finns inte mycket som kan få mig att trivas med den här tiden på året.
Möjligtvis detta då att det trista utomhus gör inomhuspyssel så mycket mera värt. Som att på riktigt börja gå genom semesterfotografierna.
Känner du mig någorlunda vet du att jag tar hur många bilder som helst. Kameran går varm och jag njuter av att fånga detaljer. Och minnen. Jag samlar på minnen.
Nyligen fick jag frågan om vad jag gör med alla mina bilder som jag tar. Svaret är bland annat att jag samlar. Jag försöker visa bilder här i bloggen, på min nya sida och på Facebook.
Nyss fick jag även frågan om jag har planer på nya utställningar. Jag tror att frågeställaren mest tänkte på mina målade bilder. Det är många år sedan jag hade en utställning senast men visst vill jag! Jag skulle vilja ställa ut både mina fotografier och mina teckningar/målningar. Problemet kan vara att jag är ganska spretig i mitt skapande. Jag väljer inte ett tema, ett skapandesätt eller en typ av motiv.
Det kommer att bli fler utställningar, jag vet bara inte riktigt när ännu.

Här är ännu ett fotografi ifrån Baune, Frankrike, där vi var i augusti. Det var i Beaune jag fick veta att min pappa somnat in. Det har gått drygt tre månader nu och jag saknar honom. Men jag saknar inte den gamla, sjuka människan som han var de sista åren. Jag saknar den som hjälpte mig se detaljerna, han jag kunde sitta och ha långa samtal med och som själv var en bildskapare.